Under slutet av 1500-talet började svedjebrukande finnar att flytta från Finland till svenska utmarker i Kolmården, Tiveden och Västernorrland, och sedan till Bergslagen och Värmland. De lockades av stora ödemarker och skattefrihet i 6 till 15 år. Mellan 10 000 och 15 000 finnar tror man att de flyttade till Sverige.

Skogsfinnarnas svedjebruk gav extremt stora skördar av råg, men krävde också stora arealer och mycket arbetskraft. Skogsfinnarna behöll sitt språk och sin distinkta kultur ända fram till 1900-talet i vissa områden, och än idag äts det motti i Värmland.

I avsnitt 164 samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Maud Wedin som också är ordförande i organisationen Finnsam. Hon doktorerade i skogsfinnarnas kolonisering av Norrland.

Finland var en del av det svenska riket från 1200-talet till 1809. Gustav Vasa ville kolonisera de stora obebodda skogarna i Norrland och erbjöd därför både svenskar och finnar mark och skattefrihet om de flyttade till svenska utmarker. Svenska bönder och finska bönder vid kusten var inte intresserade, men däremot lockades mellan 10 000 och 15 000 skogsfinnar till Sverige.

Grunden för kulturen var den näringsrika sura granskogen, där marken blev basisk och näringen frigjordes vid bränning. Traditionellt jordbruk gav 4–8 ggr utsädet, medan medan svedjebruk ofta gav gav mer än 100-fallt.

Svedjebruket krävde mycket arbetskraft, ofta skapades bolagsliknande arbetsformer, där man ersattes efter arbetsinsats (domböcker). Från skogsavverkning till skörd tog det 3-4 år beroende på fuktighetsgrad och att all oförädlad råg är två-årig.

Skogsfinnarna försörjde sig till en början på svedjebruk, men omkring 1640 begränsades svedjebruk i lag för att skog behövdes för bergsbruk. Savolaxarna blev då torpare, i Bergslagen med skyldighet att arbeta som kolare knutna till bergsbruken. Senare flyttade skogsfinnarna vidare till Värmland.

Lyssna också på Klubbekriget – det blodiga upproret när Finlands bönder fått nog.

Bild: Svedjebruk av Eero Järnefelt från 1893 Finnish National Gallery, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under rekordåren efter andra världskriget fram till 1970-talet omvandlades Sverige från ett blygsamt industrialiserat jordbrukssamhälle till en av världens rikaste och mest jämställda välfärdsstater. Andra världskrigets fruktan och pessimism ersattes av en vilja att bygga ett nytt rättvisare samhälle – priset var högre skatter, hårda rationaliseringar och snabb urbanisering.

Perioden präglades av en stark strävan att lämna fattigdom, ransonering och trångboddhet bakom sig. Sverige utvecklades samtidigt till ett konsumtionssamhälle där jazz, rock och pop blev soundtrack till en genomgripande brytningstid.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med ekonomihistorikern och författaren Peter Sandberg, aktuell med den kommande boken Rekordåren: En svensk efterkrigshistoria.

Det gamla Sverige, präglat av småjordbruk och manuellt betjänade butiker, ersattes gradvis av moderna bostadsområden, snabbköp, motorvägar och växande städer. Hemmen fylldes med kylskåp, dammsugare och tvättmaskiner. Bilismen förändrade vardagens geografi och bilar som Volvo Amazon blev symboler för en ny rörlighet.

Rekordåren var inte någon naturlag utan byggde på en omfattande strukturomvandling. Konkurrensbegränsande karteller försvagades, företag slogs samman och exportindustrin växte snabbt. Varven, bilindustrin, skogsindustrin och andra exportbranscher fick stor betydelse för det växande välståndet.

Parallellt växte nya industrisymboler fram. Saab i Trollhättan och Volvo i Göteborg gick från relativt begränsad personbilstillverkning till en stark exportexpansion under 1960-talet. Samtidigt blev tekoindustrin tidigt en förlorare när den internationella konkurrensen ökade.

Framgångarna berodde inte bara på att Sverige hade undgått krigets förstörelse. De byggde också på politisk stabilitet, teknisk utveckling och ett nära samspel mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna dominerade politiken. Tage Erlander var statsminister 1946–1969 och efterträddes av Olof Palme.

Målet var inte att avskaffa marknadsekonomin. I stället växte en blandekonomi fram där staten byggde trygghetssystem, företagen skapade tillväxt och fackföreningarna bidrog till stabilitet på arbetsmarknaden.

Effektivitet, rationalisering och konkurrenskraft blev centrala begrepp. LO:s solidariska lönepolitik pressade mindre produktiva företag, samtidigt som arbetskraft kunde flytta till expansiva branscher. Strukturomvandlingen sågs som en förutsättning för fortsatt välstånd.

Tillväxten gav staten resurser att bygga ut pensioner, sjukförsäkring, barnbidrag, utbildning och semester. Den offentliga sektorn växte kraftigt, inte minst inom vård, skola och omsorg, vilket skapade många nya arbetstillfällen för kvinnor. Samtidigt levde hemmafruidealet kvar och kvinnor förväntades fortfarande bära huvudansvaret för hem och barn.

Men rekordåren var inte bara en tid av materiella framsteg. Bakom framtidstron fanns kalla krigets hot, miljöförstöring, rivna stadskärnor och en växande kritik mot både kommersialismen och den sociala ingenjörskonsten.

Industrialiseringen och jordbrukets rationalisering drev på urbaniseringen. Människor flyttade från landsbygden till industristäderna och den växande tjänstesektorn, vilket skapade en svår bostadsbrist.

Miljonprogrammet blev det mest storskaliga svaret. Under 1965–1974 byggdes drygt en miljon bostäder med högre standard, moderna kök och badrum. Samtidigt kritiserades delar av de nya områdena för storskalighet, monotoni och brist på service och mötesplatser.

Bild: Hötorgscity i Stockholm växer fram 1962, mitt under rekordårens starka ekonomiska tillväxt och framtidstro. Omvandlingen av Norrmalm speglade en tid då Sverige moderniserades snabbt och storstäderna byggdes om för bilism, handel och nya arbetsplatser. Foto: Folke Hellberg, 1962. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Sax Snap Jazz Ostinato av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Över 3 500 människor dödades under konflikten i Nordirland, vanligen kallad the Troubles. Från slutet av 1960-talet till långfredagsavtalet 1998 präglades samhället av bombdåd, skottlossningar och sekteristiskt våld.

Bakom konflikten låg århundraden av kolonisering, religiösa motsättningar och kamp om mark och politisk makt. Men Nordirlands historia handlar också om hur bittra fiender kunde närma sig varandra. Efter årtionden av våld växte en fredsprocess fram som gjorde maktdelning möjlig mellan unionister, som ville behålla banden till Storbritannien, och nationalister, som ville förena Irland.

I avsnitt 157 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten i Nordirland.

Konfliktens rötter sträcker sig långt tillbaka i det engelska och senare brittiska herraväldet över Irland. Under 1600-talet bosatte sig protestanter från England och Skottland på mark som hade konfiskerats från irländska jordägare i Ulster. Koloniseringen skapade motsättningar där religion, ägande och politisk tillhörighet flätades samman.

Den katolska befolkningen utsattes under lång tid för politiska och ekonomiska inskränkningar. Samtidigt bidrog uppror och våld mot protestanter till en rädsla för att hamna under katolskt styre. Historiska övergrepp levde vidare i båda gruppernas kollektiva minnen.

När Irland delades 1921 bildade sex av Ulsters nio grevskap Nordirland. Året därpå upprättades Irländska fristaten, medan Nordirland förblev en del av Storbritannien. Där säkrade den protestantiska och unionistiska majoriteten ett långvarigt politiskt maktinnehav.

Den katolska minoriteten diskriminerades bland annat vid tillsättningen av arbeten och fördelningen av offentliga bostäder. Valkretsindelning och regler för kommunal rösträtt bidrog till att begränsa dess politiska inflytande. Under 1960-talet började en medborgarrättsrörelse kräva reformer och lika rättigheter.

År 1969 eskalerade motsättningarna till omfattande gatustrider och angrepp på bostadsområden. Provisoriska IRA bildades genom en splittring inom IRA i slutet av 1969 och inledde därefter en väpnad kampanj mot det brittiska styret. Organisationens attentat drabbade både säkerhetsstyrkor och civila. Lojalistiska paramilitära grupper genomförde samtidigt mord och bombdåd, ofta riktade mot katolska civila.

Åren 1971–1976 blev konfliktens blodigaste period. Enbart 1972 dödades omkring 480 människor. Under hela konflikten utgjorde civila en majoritet av dödsoffren. Efter årtionden av våld växte insikten att konflikten krävde en politisk lösning. Vapenvilor, kontakter mellan motståndarna och långvariga förhandlingar banade väg för ett avtal. De brittiska och irländska regeringarna spelade centrala roller, liksom nordirländska politiker och amerikanska medlare.

Den 10 april 1998 slöts långfredagsavtalet. I folkomröstningarna följande månad stödde drygt 71 procent av de röstande i Nordirland avtalet. I Republiken Irland röstade drygt 94 procent för de grundlagsändringar som hörde samman med uppgörelsen.

Avtalet lade grunden för ett självstyre där unionister och nationalister skulle dela makten. Ett parlament med ursprungligen 108 ledamöter inrättades. En central princip var att Nordirlands statstillhörighet endast skulle förändras med en majoritets stöd.

Fredsprocessen utplånade inte motsättningarna eller sorgen efter offren. Men den skapade en väg bort från det omfattande våldet. Nordirland visar hur politiska kompromisser kan göra det möjligt för gamla fiender att styra tillsammans, även när de fortfarande är oense om landets framtid.

Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall.

Musik: Catch Up With av Denis Kotenko, Soundcloud Audio.

Bild: Orangemän, Ulster Covenant Commemoration Parade, Chichester Street, Belfast, Nordirland, September 2012, Wikipedia, Creative Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att föreställningen om djävulen växte fram kom synen på trolldom och häxeri att förändras i grunden.

Teologer, inkvisitorer och jurister att kom att förena äldre föreställningar om trolldom med läran om kätteri, demoner och djävulens makt. Den trollkunniga grannen förvandlades till medlem av en hemlig satanisk sammansvärjning. Omkring år 1500 fanns den tankevärld på plats där blotta rykten ledde till fruktansvärd tortyr och obligatoriska dödsdomar.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet och författare till Ondskans tid – En historia om trolldom och häxeri.

Föreställningar om magi var mycket äldre än kristendomen. Sjukdomar, missväxt och dödsfall kunde förklaras med förbannelser och övernaturliga krafter. Men folklig tro var en sak och den lärda kyrkliga traditionen en annan.

Den kyrkorättsliga texten Canon Episcopi, som är belagd hos Regino av Prüm omkring år 906, behandlade kvinnor som trodde sig färdas genom natten tillsammans med den hedniska gudinnan Diana. Slutsatsen var inte att de verkligen kunde färdas på detta sätt. De ansågs ha blivit vilseledda av demoniska illusioner.

Det betydde inte att kyrkan accepterade magi. Trolldom och spådom fördömdes, men under äldre medeltid saknades ännu den fullt utvecklade föreställningen om en organiserad häxsekt i förbund med Satan.

De stora europeiska häxprocesserna var därför framför allt ett tidigmodernt fenomen. Deras intellektuella och juridiska förutsättningar växte däremot fram under senmedeltiden. Under 1200- och 1300-talen intensifierade kyrkan kampen mot kättare. Inkvisitoriska rättsformer utvecklades samtidigt som teologerna ägnade allt större uppmärksamhet åt djävulen och demonerna. Därmed uppstod en ödesdiger fråga: kunde den som använde magi egentligen samarbeta med djävulen?

Under påven Johannes XXII:s pontifikat togs viktiga steg i denna riktning. År 1320 tillsattes en teologisk och juridisk kommission som behandlade frågan om demonisk magi och kätteri. I Super illius specula, vanligen daterad till 1326 eller 1327, fördömdes människor som offrade till demoner, dyrkade dem eller ingick förbund med dem.

Skillnaden var fundamental. Tidigare kunde någon anklagas för att skada en granne genom magi. Nu kunde magin också uppfattas som ett angrepp på den kristna ordningen. Djävulen hade flyttat in i rättssalen. Det fick stora rättsliga konsekvenser. Om häxor ansågs ingå i en organisation räckte det inte längre att finna en misstänkt. Domarna började också söka efter hennes medbrottslingar.

Under 1400-talets första hälft blev västra Alperna ett centrum för den nya typen av förföljelse. Processerna i Valais i dagens Schweiz, som inleddes 1428, hör till de första stora systematiska häxjakterna i Europa.

Här anklagades människor inte bara för enskilda trollkonster utan också för att ha slutit förbund med djävulen och deltagit i hemliga sammankomster. Under förhören kunde de pressas att bekänna sådant som domarna redan förväntade sig att höra. Tortyr kunde också användas.

Om häxorna antogs mötas tillsammans måste också andra ha varit närvarande. Den misstänkta kunde därför pressas att ange grannar och bekanta. En process kunde föda nästa. Häxjakten hade fått en mekanism som gjorde att den kunde sprida sig.

Bild: Ett enbladstryck från 1555 berättar om en häxbränning i Derenburg i grevskapet Reinstein. Så spreds dramatiska skildringar av häxprocesser till en bred publik och bidrog till föreställningarna om trolldom i 1500-talets Europa. Upphovsperson okänd. Digitalisering: R. Decker. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Timeless Shores av Jackchai Tilakoon, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ensamhet, tystnad och bön skulle få brottslingen att ångra sig och börja ett nytt liv. Under 1800-talet satsade Sverige stora resurser på moderna cellfängelser. Reformen framställdes som ett humanitärt framsteg, men bakom celldörrarna kunde isoleringen bli en mardröm för själen.

I avsnitt 154 av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Roddy Nilsson vid Göteborgs universitet, som har undersökt fängelsernas historia i flera böcker.

Det moderna fängelsesystemet växte fram under 1800-talet. Upplysningens reformidéer förenades med kristna föreställningar om ånger och omvändelse. Fången skulle förbättras genom disciplin, arbete och religiös vägledning. Isoleringen skulle också skydda den intagne från andra fångars skadliga inflytande.

Tidigare hade böter, kroppsstraff och dödsstraff dominerat det svenska straffsystemet. Under medeltiden användes inlåsning främst i väntan på rättegång eller straffets verkställande. Senare fick frihetsberövande och tvångsarbete större betydelse. På fästningsfängelserna levde fångarna under hårda förhållanden, ofta tillsammans med andra intagna.

1800-talets reformatorer ville ersätta denna miljö med ordnade anstalter där varje fånge hade en egen cell. Sverige hämtade inspiration från Philadelphiasystemet, som byggde på att fångarna hölls åtskilda. Mellan 1846 och 1880 uppfördes 45 nya cellfängelser i landet.

Vissa anstalter utrustades med för tiden avancerade bekvämligheter. Rannsakningsfängelset i Stockholm, som öppnade 1852, hade exempelvis vattenklosetter, vattenledningar och centralvärme. Den tekniska moderniteten gick hand i hand med en långtgående kontroll över fångarnas vardag.

Men den påtvingade ensamheten kunde bryta ned människorna som den skulle förbättra. När förhoppningarna om minskad brottslighet och moralisk omvändelse inte infriades fick ordning, disciplin och säkerhet allt större betydelse. Enligt Roddy Nilssons forskning tillbringade omkring 90 procent av fångarna hela sin strafftid i ensamcell vid sekelskiftet 1900.

Under 1900-talet luckrades cellsystemet gradvis upp. Med reformen som trädde i kraft 1946 övergavs isoleringen som grundprincip för straffverkställigheten. Fångarna skulle i större utsträckning vistas tillsammans och förberedas för ett liv utanför murarna.

Läs mer: Roddy Nilsson, En välbyggd maskin, en mardröm för själen: det svenska fängelsesystemet under 1800-talet, Lund University Press, 1999.

Musik: Classical Classical av Bobby Cole, Storyblocks Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dr Hans Frank (1900-1946) var Adolf Hitlers personliga advokat. Den bildade och kulturellt intresserade juristen deltog i den misslyckade ölkällarkuppen 1923 och hjälpte senare Hitler att montera ned den tyska rättsstaten.

Trots att Hans Frank aldrig tillhörde nazistpartiets inre kärna, blev han utsedd att leda den civila administrationen av det ockuperade Polen – generalguvernementet Polen. Hitler ville ha en lojal beundrare på plats i Polen för att hänsynslöst exploatera landet, samt underlätta förintelsen.

Hans Frank gav åklagarna i Nürnbergrättegången tillgång till sina detaljerade arbetsdagböcker i 38 volymer – för att han trodde att det skulle rädda honom från galgen. Han hängdes 1946 för brott mot mänskligheten.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc om Hans Franks väg till makten och hans ansvar för terrorn i Polen. Szulc är aktuell med boken Hitlers jurist: Berättelsen om Hans Frank, utgiven av Historiska Media.

Juristen Hans Frank blev tidigt medlem i Nazistpartiet och deltog i periferin av Hitlers ölkällarkupp 1923. Men trots att han under kampåren var Adolf Hitlers personliga advokat tillhörde han inte partiets inre kärna. Han var en bildad man med kulturella ambitioner. En karriärist och ideologiskt övertygad nazist som bidrog till att omsätta diktaturens principer i dödlig praktik.

När nazisterna försökte nå makten genom val och inom den parlamentariska ordningen fick Frank en viktig roll. Som advokat företrädde han Hitler och NSDAP i ett stort antal rättsprocesser och blev en av partiets ledande jurister. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev han bland annat bayersk justitieminister och president för Akademin för tysk rätt. År 1934 utsågs han till riksminister utan portfölj. Han framställde sig som den nationalsocialistiska rörelsens främste jurist.

Hans uppgift var emellertid inte att försvara rättsstaten, utan att förändra rättens innebörd. Nazisterna avskaffade inte alla lagar över en natt. I stället förändrades lagstiftningen, domstolarnas självständighet urholkades och rättsliga principer anpassades till den nya regimen. Frank var en ivrig förespråkare för denna utveckling.

Föreställningen att staten var bunden av lagen ersattes av tanken att rätt var det som tjänade det tyska folket, vars vilja nazistpartiet och ytterst Hitler påstods representera. Domaren skulle inte enbart fråga vad lagen sade, utan också vad den nationalsocialistiska världsbilden krävde.

Efter Tyskland angrep Polen den 1 september 1939 förändrades införlivades delar av landet med Tyska riket, medan stora delar av centrala och södra Polen organiserades som det så kallade Generalguvernementet. Hans Frank blev ansvarig för den civila administrationen av generalguvernementet den 26 oktober 1939.

Från det kungliga slottet Wawel i Krakow byggde Frank upp ett hovliknande liv, samtidigt som befolkningen utsattes för en allt brutalare ockupation. Polen skulle exploateras ekonomiskt, leverera arbetskraft och livsmedel till Tyskland och underordnas nazismens raspolitik.

Terrorn riktades tidigt mot människor som kunde tänkas leda ett framtida motstånd: lärare, akademiker, präster, politiker och jurister. Under våren och sommaren 1940 intensifierades förföljelserna genom AB-Aktionen, Außerordentliche Befriedungsaktion. Tusentals polacker greps; många avrättades och andra skickades till koncentrationsläger.

Bild: Hans Frank, generalguvernör för det tyskockuperade Generalguvernementet i Polen, vid en polisparad i Kraków under andra världskriget. Foto: Bundesarchiv, Bild 121-0270, CC BY-SA 3.0 DE, via Wikimedia Commons.

Musik: Prelude In F Minor av Eul, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten till den 28 juni 1788 angrep finska soldater i svensk tjänst, utklädda till kosacker, en svensk gränspostering vid Puumala i Savolax. Det iscensatta anfallet gav Gustav III en förevändning att gå i krig mot Ryssland och kringgå regeringsformens krav på ständernas samtycke till anfallskrig. Kungen ville flytta gränsen österut, stärka Sveriges ställning och bryta Rysslands inflytande över svensk politik. Med Gustav Vasa som förebild sökte han också själv en plats bland rikets stora kungar.

Kriget var dåligt förberett och mötte starkt motstånd inom delar av officerskåren. Efter motgångarna under det första fälttåget bildades Anjalaförbundet i Finland. Officersupproret utvecklades till en allvarlig politisk kris för Gustav III, men det danska angreppet mot Sverige förändrade situationen och gjorde det möjligt för honom att återvända från Finland och återta det politiska initiativet. Konflikten mellan kungen och delar av adeln skärptes samtidigt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker, författare och förlagsredaktör. Vid tiden för samtalet arbetade Nordland på en biografi om Gustav III. Den utkom 2025 som Överlevaren: En biografi om Gustav III på Historiska Media.

Kriget kan inte enkelt beskrivas som en svensk militär seger. Den 3 juli 1790 lyckades den svenska flottan bryta sig ur den ryska inringningen i Viborgska viken i det så kallade Viborgska gatloppet, men till priset av stora förluster. Bara några dagar senare, den 9 juli, vann den svenska skärgårdsflottan däremot en avgörande seger i det andra slaget vid Svensksund. Segern förbättrade Sveriges läge inför de fredsförhandlingar som avslutades i Värälä den 14 augusti 1790. Freden innebar inga gränsförändringar, men Rysslands tidigare möjlighet att göra anspråk på inflytande över Sveriges styrelseskick undanröjdes.

Kriget bidrog också till en inrikespolitisk situation där Gustav III kunde stärka kungamakten. Vid riksdagen 1789 drevs Förenings- och säkerhetsakten igenom med stöd av de ofrälse stånden och mot adelns opposition. Den ökade kungens befogenheter betydligt och gav honom bland annat rätt att själv inleda krig. Samtidigt behöll ständerna vissa befogenheter, vilket gör det mer precist att tala om en kraftigt stärkt kungamakt än om ett fullständigt envälde.

Bakgrunden till kriget fanns delvis i Sveriges långvariga konflikt med Ryssland. Efter nederlaget i hattarnas ryska krig och freden i Åbo 1743 hade Ryssland ett betydande inflytande över svensk politik under frihetstiden. Gustav III ville bryta detta inflytande och samtidigt åstadkomma en revision av den östra gränsen.

Anjalaförbundet växte fram efter den misslyckade svenska offensiven sommaren 1788. Den 9 augusti undertecknade sju officerare den så kallade Liikalanoten till kejsarinnan Katarina II, där de föreslog fredsförhandlingar och en återgång till gränsen före 1743. Den 12–13 augusti samlades 113 officerare på Anjala gård och anslöt sig genom en deklaration i huvudsak till notens krav. Officerarna ifrågasatte krigets laglighet och ville både få till stånd fred och förändringar i rikets styrelseskick.

Vid årsskiftet 1788–1789 kunde Gustav III låta gripa flera av förbundets ledare. Flera dömdes till döden, men endast överste Johan Henrik Hästesko avrättades.

Lyssna också på Gustav III:s statsvälvning 1772 satte stopp för frihetstiden

Bild: Porträtt av Gustaf III klädd i svenska dräkten, bärandes Svärdsorden och Vasaorden kring halsen, Serafimerordens ljusblå band och kraschan, sittandes i en rikt möblerad interiör, hållande i höger hand brev, på det förgyllda skrivbordet en byst av Gustav II Adolf - sittande knäbild, Public Domain

Musik: String Arpeggios av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.