Under rekordåren efter andra världskriget fram till 1970-talet omvandlades Sverige från ett blygsamt industrialiserat jordbrukssamhälle till en av världens rikaste och mest jämställda välfärdsstater. Andra världskrigets fruktan och pessimism ersattes av en vilja att bygga ett nytt rättvisare samhälle – priset var högre skatter, hårda rationaliseringar och snabb urbanisering.

Perioden präglades av en stark strävan att lämna fattigdom, ransonering och trångboddhet bakom sig. Sverige utvecklades samtidigt till ett konsumtionssamhälle där jazz, rock och pop blev soundtrack till en genomgripande brytningstid.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med ekonomihistorikern och författaren Peter Sandberg, aktuell med den kommande boken Rekordåren: En svensk efterkrigshistoria.

Det gamla Sverige, präglat av småjordbruk och manuellt betjänade butiker, ersattes gradvis av moderna bostadsområden, snabbköp, motorvägar och växande städer. Hemmen fylldes med kylskåp, dammsugare och tvättmaskiner. Bilismen förändrade vardagens geografi och bilar som Volvo Amazon blev symboler för en ny rörlighet.

Rekordåren var inte någon naturlag utan byggde på en omfattande strukturomvandling. Konkurrensbegränsande karteller försvagades, företag slogs samman och exportindustrin växte snabbt. Varven, bilindustrin, skogsindustrin och andra exportbranscher fick stor betydelse för det växande välståndet.

Parallellt växte nya industrisymboler fram. Saab i Trollhättan och Volvo i Göteborg gick från relativt begränsad personbilstillverkning till en stark exportexpansion under 1960-talet. Samtidigt blev tekoindustrin tidigt en förlorare när den internationella konkurrensen ökade.

Framgångarna berodde inte bara på att Sverige hade undgått krigets förstörelse. De byggde också på politisk stabilitet, teknisk utveckling och ett nära samspel mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna dominerade politiken. Tage Erlander var statsminister 1946–1969 och efterträddes av Olof Palme.

Målet var inte att avskaffa marknadsekonomin. I stället växte en blandekonomi fram där staten byggde trygghetssystem, företagen skapade tillväxt och fackföreningarna bidrog till stabilitet på arbetsmarknaden.

Effektivitet, rationalisering och konkurrenskraft blev centrala begrepp. LO:s solidariska lönepolitik pressade mindre produktiva företag, samtidigt som arbetskraft kunde flytta till expansiva branscher. Strukturomvandlingen sågs som en förutsättning för fortsatt välstånd.

Tillväxten gav staten resurser att bygga ut pensioner, sjukförsäkring, barnbidrag, utbildning och semester. Den offentliga sektorn växte kraftigt, inte minst inom vård, skola och omsorg, vilket skapade många nya arbetstillfällen för kvinnor. Samtidigt levde hemmafruidealet kvar och kvinnor förväntades fortfarande bära huvudansvaret för hem och barn.

Men rekordåren var inte bara en tid av materiella framsteg. Bakom framtidstron fanns kalla krigets hot, miljöförstöring, rivna stadskärnor och en växande kritik mot både kommersialismen och den sociala ingenjörskonsten.

Industrialiseringen och jordbrukets rationalisering drev på urbaniseringen. Människor flyttade från landsbygden till industristäderna och den växande tjänstesektorn, vilket skapade en svår bostadsbrist.

Miljonprogrammet blev det mest storskaliga svaret. Under 1965–1974 byggdes drygt en miljon bostäder med högre standard, moderna kök och badrum. Samtidigt kritiserades delar av de nya områdena för storskalighet, monotoni och brist på service och mötesplatser.

Bild: Hötorgscity i Stockholm växer fram 1962, mitt under rekordårens starka ekonomiska tillväxt och framtidstro. Omvandlingen av Norrmalm speglade en tid då Sverige moderniserades snabbt och storstäderna byggdes om för bilism, handel och nya arbetsplatser. Foto: Folke Hellberg, 1962. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Sax Snap Jazz Ostinato av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Över 3 500 människor dödades under konflikten i Nordirland, vanligen kallad the Troubles. Från slutet av 1960-talet till långfredagsavtalet 1998 präglades samhället av bombdåd, skottlossningar och sekteristiskt våld.

Bakom konflikten låg århundraden av kolonisering, religiösa motsättningar och kamp om mark och politisk makt. Men Nordirlands historia handlar också om hur bittra fiender kunde närma sig varandra. Efter årtionden av våld växte en fredsprocess fram som gjorde maktdelning möjlig mellan unionister, som ville behålla banden till Storbritannien, och nationalister, som ville förena Irland.

I avsnitt 157 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten i Nordirland.

Konfliktens rötter sträcker sig långt tillbaka i det engelska och senare brittiska herraväldet över Irland. Under 1600-talet bosatte sig protestanter från England och Skottland på mark som hade konfiskerats från irländska jordägare i Ulster. Koloniseringen skapade motsättningar där religion, ägande och politisk tillhörighet flätades samman.

Den katolska befolkningen utsattes under lång tid för politiska och ekonomiska inskränkningar. Samtidigt bidrog uppror och våld mot protestanter till en rädsla för att hamna under katolskt styre. Historiska övergrepp levde vidare i båda gruppernas kollektiva minnen.

När Irland delades 1921 bildade sex av Ulsters nio grevskap Nordirland. Året därpå upprättades Irländska fristaten, medan Nordirland förblev en del av Storbritannien. Där säkrade den protestantiska och unionistiska majoriteten ett långvarigt politiskt maktinnehav.

Den katolska minoriteten diskriminerades bland annat vid tillsättningen av arbeten och fördelningen av offentliga bostäder. Valkretsindelning och regler för kommunal rösträtt bidrog till att begränsa dess politiska inflytande. Under 1960-talet började en medborgarrättsrörelse kräva reformer och lika rättigheter.

År 1969 eskalerade motsättningarna till omfattande gatustrider och angrepp på bostadsområden. Provisoriska IRA bildades genom en splittring inom IRA i slutet av 1969 och inledde därefter en väpnad kampanj mot det brittiska styret. Organisationens attentat drabbade både säkerhetsstyrkor och civila. Lojalistiska paramilitära grupper genomförde samtidigt mord och bombdåd, ofta riktade mot katolska civila.

Åren 1971–1976 blev konfliktens blodigaste period. Enbart 1972 dödades omkring 480 människor. Under hela konflikten utgjorde civila en majoritet av dödsoffren. Efter årtionden av våld växte insikten att konflikten krävde en politisk lösning. Vapenvilor, kontakter mellan motståndarna och långvariga förhandlingar banade väg för ett avtal. De brittiska och irländska regeringarna spelade centrala roller, liksom nordirländska politiker och amerikanska medlare.

Den 10 april 1998 slöts långfredagsavtalet. I folkomröstningarna följande månad stödde drygt 71 procent av de röstande i Nordirland avtalet. I Republiken Irland röstade drygt 94 procent för de grundlagsändringar som hörde samman med uppgörelsen.

Avtalet lade grunden för ett självstyre där unionister och nationalister skulle dela makten. Ett parlament med ursprungligen 108 ledamöter inrättades. En central princip var att Nordirlands statstillhörighet endast skulle förändras med en majoritets stöd.

Fredsprocessen utplånade inte motsättningarna eller sorgen efter offren. Men den skapade en väg bort från det omfattande våldet. Nordirland visar hur politiska kompromisser kan göra det möjligt för gamla fiender att styra tillsammans, även när de fortfarande är oense om landets framtid.

Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall.

Musik: Catch Up With av Denis Kotenko, Soundcloud Audio.

Bild: Orangemän, Ulster Covenant Commemoration Parade, Chichester Street, Belfast, Nordirland, September 2012, Wikipedia, Creative Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att föreställningen om djävulen växte fram kom synen på trolldom och häxeri att förändras i grunden.

Teologer, inkvisitorer och jurister att kom att förena äldre föreställningar om trolldom med läran om kätteri, demoner och djävulens makt. Den trollkunniga grannen förvandlades till medlem av en hemlig satanisk sammansvärjning. Omkring år 1500 fanns den tankevärld på plats där blotta rykten ledde till fruktansvärd tortyr och obligatoriska dödsdomar.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet och författare till Ondskans tid – En historia om trolldom och häxeri.

Föreställningar om magi var mycket äldre än kristendomen. Sjukdomar, missväxt och dödsfall kunde förklaras med förbannelser och övernaturliga krafter. Men folklig tro var en sak och den lärda kyrkliga traditionen en annan.

Den kyrkorättsliga texten Canon Episcopi, som är belagd hos Regino av Prüm omkring år 906, behandlade kvinnor som trodde sig färdas genom natten tillsammans med den hedniska gudinnan Diana. Slutsatsen var inte att de verkligen kunde färdas på detta sätt. De ansågs ha blivit vilseledda av demoniska illusioner.

Det betydde inte att kyrkan accepterade magi. Trolldom och spådom fördömdes, men under äldre medeltid saknades ännu den fullt utvecklade föreställningen om en organiserad häxsekt i förbund med Satan.

De stora europeiska häxprocesserna var därför framför allt ett tidigmodernt fenomen. Deras intellektuella och juridiska förutsättningar växte däremot fram under senmedeltiden. Under 1200- och 1300-talen intensifierade kyrkan kampen mot kättare. Inkvisitoriska rättsformer utvecklades samtidigt som teologerna ägnade allt större uppmärksamhet åt djävulen och demonerna. Därmed uppstod en ödesdiger fråga: kunde den som använde magi egentligen samarbeta med djävulen?

Under påven Johannes XXII:s pontifikat togs viktiga steg i denna riktning. År 1320 tillsattes en teologisk och juridisk kommission som behandlade frågan om demonisk magi och kätteri. I Super illius specula, vanligen daterad till 1326 eller 1327, fördömdes människor som offrade till demoner, dyrkade dem eller ingick förbund med dem.

Skillnaden var fundamental. Tidigare kunde någon anklagas för att skada en granne genom magi. Nu kunde magin också uppfattas som ett angrepp på den kristna ordningen. Djävulen hade flyttat in i rättssalen. Det fick stora rättsliga konsekvenser. Om häxor ansågs ingå i en organisation räckte det inte längre att finna en misstänkt. Domarna började också söka efter hennes medbrottslingar.

Under 1400-talets första hälft blev västra Alperna ett centrum för den nya typen av förföljelse. Processerna i Valais i dagens Schweiz, som inleddes 1428, hör till de första stora systematiska häxjakterna i Europa.

Här anklagades människor inte bara för enskilda trollkonster utan också för att ha slutit förbund med djävulen och deltagit i hemliga sammankomster. Under förhören kunde de pressas att bekänna sådant som domarna redan förväntade sig att höra. Tortyr kunde också användas.

Om häxorna antogs mötas tillsammans måste också andra ha varit närvarande. Den misstänkta kunde därför pressas att ange grannar och bekanta. En process kunde föda nästa. Häxjakten hade fått en mekanism som gjorde att den kunde sprida sig.

Bild: Ett enbladstryck från 1555 berättar om en häxbränning i Derenburg i grevskapet Reinstein. Så spreds dramatiska skildringar av häxprocesser till en bred publik och bidrog till föreställningarna om trolldom i 1500-talets Europa. Upphovsperson okänd. Digitalisering: R. Decker. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Timeless Shores av Jackchai Tilakoon, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.