Välkommen ner i mörkret med mig. Du behöver inte lyssna, utan du kan bara trycka på play och följa mina tankar i den mån du tycker det är givande.

Idag ska jag bjuda in en grävling som jobbar i gruvan. Han heter Peder Higgsfeldt och tycker att jag är löjlig. Jag har aldrig haft en gäst som attackerat mig så tidigt. Peder är här för att stoppa mig, eftersom jag är som ett framrusande tåg utan bromsspak. Han påminner mig om att allt när som helst kan ta slut. Varför sitter det en grävling som jobbar i gruvan i Äventyrsvagnen och läxar upp mig?

Peder jobbar som benbrytare i en benbrytargruva. Man kan bryta vad som helst i en gruva. Man kan bryta löften, bryta upp förhållanden, bryta med sina föräldrar, bryta bröd och bryta boråsbaserade bassister. I den här gruvan bryter de ben, men inte sina egna. Det är ben från forntida varelser, som sedan säljs vidare till samlare.

En gång spelade jag pjäsen Väderflickans milda makt, med en regissör som jagade äkthet. Efter en föreställning för testpublik ställde sig en man i tjugoårsåldern framför mig. Han tyckte att jag hade kalla ögon och en kall röst och frågade hur jag vågade stå där. Han ville inte gå därifrån och vek aldrig med blicken. Jag försökte rannsaka mig själv och kom på Salve, där någon ringde in finklädd och vi sa “åh vad kul” fast det var en begravning. Jag kom också på den gången vi gick ut i direktsändning utan att veta om det och sprang runt och gjorde grimaser i bild.

Peder sitter på en stol i Äventyrsvagnen som egentligen inte finns. Den står där mitt lilla sideboard står, med dalahästen, datorn och en brödkavel. På brödkaveln står det “För husfriden”. Den är en av de få sakerna jag tog med mig från mormor och morfar, och den hängde i finrummet där vi bara fick vara när det var fest. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, men den är ett minne för mig. Mormor dog 2003 och morfar dog 2023. Han gick vidare med en ny kvinna, men ligger ändå i graven med sin första hustru, under en sten där det står att de möts igen. Det får mig att fundera på vad den sanna kärleken är. Det här är inte färdiga tankar, men om det bara finns en enda stor kärlek, Somna, då vill jag inte vara med. Det är en outhärdlig tanke.

Peder tycker faktiskt lite synd om mig nu. Han vet att jag stod och grät vid mormor och morfars gravsten, och han tycker att jag tjatar om att jag gråter hela tiden. Det är som det är. Jag stod i alla fall där framför graven och pratade med dem. Jag blev fem år, berättade om mitt liv och mina känslor, och när jag hörde min egen röst hörde jag hur dalmålet kom tillbaka som när jag var liten. Jag stod kvar länge i regnet, och sedan gick jag snyftande tillbaka till bilen.

Peder avbryter och påminner mig om att han är här för att kritisera mig. Jag påpekar att han inte har gett mig någon konstruktiv kritik. Då hoppar gruvgrävlingen på mig och tar strypgrepp, och jag puttar tillbaka honom. Han berättar mer om livet i gruvan. Jag säger att han är löjlig, och då attackerar han igen. Han hugger, river, biter och sliter. Till slut har Peder tröttnat och vänder sig till dig, Somna, och undrar om det verkligen finns plats för Henrik Ståhl. Sedan avslutar han avsnittet åt mig och bär ut mig ur studion.

Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nu öppnar jag dörren. Jag har pyntat här inne och gjort fint, som när man var liten och det var jul. Jag minns att mamma var väldigt anfäktad veckan före jul. Allt skulle göras med egna medel och bli perfekt. Det är synd att jag inte tycker om julen längre. Den har dött för mig. Jag har ändrat åsikt, och det får man göra.

Det lärde jag mig av min klasskamrat Melika på scenskolan. Hon sa att man får tycka en sak och sedan ändra sig, utan att det är något fel. Det är som att vi tror att den som byter åsikt är svag. Varför ska vi tycka samma sak hela livet?

Förr blev jag ofta inbjuden till debattprogram om mobbning och barnkultur, och jag tackade alltid nej. Jag har aldrig förstått värdet av tv-sända konflikter. Det är som att direktsända ett sår. Det ingår ju inte i konceptet att man ska komma fram till något. Jag skulle vilja se ett debattprogram där någon säger: “Där har du faktiskt en poäng, det har jag aldrig tänkt på.”

Så nu tänker jag räkna upp några saker jag har bytt åsikt om. Den första är vad framgång är. När jag var yngre trodde jag att den som var ständigt upptagen var framgångsrik, och jag strävade efter ett fullbokat liv. Idag tycker jag att det är ganska sorgligt. Att vara fri är framgång om något. Jag har också bytt åsikt om religion. Jag är uppvuxen i katolska kyrkan, och det var exotiskt. Jag växte upp med bilden av att det blir som det blir, att det blir vad Gud vill. Jag känner mig fråntagen något när man lägger allt i hans händer. Som barn var jag troende, mest för att jag inte riktigt vågade vara något annat. Kyrkan som plats har jag däremot inte lämnat. Jag känner mig fortfarande väldigt hemma där. Det gäller känslor också. När man gjuter sina åsikter i sten blir de farliga, och det blir känslor också. Förr stannade jag ofta upp med frågan: tänk om det inte är sant det jag känner? Idag tänker jag att en känsla är vad den är. Jag har bytt åsikt om män, andra män. Jag har aldrig känt mig som en del av någon manlig gemenskap, och som ung föraktade jag män som tuppades i grupp. Idag tycker jag att det är viktigt att prata om vad manlighet är. Jag har också ändrat mig om att läsa vad som skrivs om mig på internet, till exempel på Flashback. Det behöver jag inte längre.

Och nyligen har jag bytt åsikt om universum. Det är något jag är mitt inne i, och det är smärtsamt. Jag har alltid trott att det finns en given händelseutveckling, att allt som har hänt är menat. Nu håller jag på att skala av mig den tron. Jag har ingen kontroll, och det finns ingen given händelseutveckling. Det är som att bli avsläppt naken på en parkeringsplats en tidig, regnig morgon. Höstlöven blåser över asfalten, och tunga kråkor kämpar sig upp från cykelställen med några kraftiga vingslag. Bilen som släppte av mig har åkt vidare, och det gör ont att tänka på den. Jag vet inte vart jag ska gå, så jag börjar sätta fötterna mot skogsbrynet, där det kanske finns mossa att krypa ihop på.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej och välkommen till Somna med Henrik, mitt lilla bidrag till den strida ström av innehåll som världen är full av. Jag tänkte på det här om dagen, undrar om det finns någon motsvarighet i mänsklighetens historia? Jag lovade mig själv att inte prata om det, men jag fick ett minne från när jag var liten och satt i en fåtölj och inte hade något för mig. Det var tyst. Det är som att slå ner en förankringspunkt i sin egen samtid och bottna känslomässigt. Men det som slog mig var: jäklar vad jag har sprungit sedan jag blev vuxen.

Idag ska jag berätta historien om Anna Korp. Igår var vi några stycken ute i skogen och tittade upp mot himlavalvet, för vi hörde en korp. Korpar är respektingivande. De är kloka. Den där blåskimrande svärtan man hittar hos en vuxen korp är magisk. Därför vill jag berätta om Anna Korp, jag vet inte varför än.

Klockan är tjugo över fem på eftermiddagen och Anna Korp står i hallen med jackan på. Hon har precis kommit hem. Bussen släppte av henne vid Konsum och hon gick uppför backen. Nu står hon på hallmattan med väskan över axeln. I köket brummar kylskåpet. Vanligtvis sätter hon sig på golvet i hallen med ryggen mot skohyllan, jackan på och väskan i knät. Där kan hon sitta i mörkret, med bara ljuset från trapphuset, i ungefär fyrtio minuter, ibland längre. Idag gör hon något annat, hon vet inte varför. Hon tittar på Mikaels skor som hon så länge tänkt slänga. Sedan öppnar hon dörren, går ut och smäller igen den utan att låsa.

Något är på väg att hända nu, något som avgör allt. Hon går förbi Konsum, macken, tandläkaren och konditoriet. Hon säger högt att hon har så tråkigt. Anna är 38 år och flyttar saker från ett Excelark till ett annat. Lastbil nummer 14, med den ständigt besserwissriga Torbjörn Fälldin bakom ratten, åker förbi. Hon låtsas inte se. Telefonen har bara 11 procent. Hon tänker på Mikael. Han hämtade sina saker i mars. Kartongerna stod i hallen i två veckor innan han kom, och det var sista gången de sågs. Hon har inte gråtit. Hon kommer fram till en grönmålad busskur med plåttak, där någon har ristat in Jens plus Elinor och en annan har skrivit NEJ bredvid. Hon sätter sig på bänken och tittar ut. Vägen är tom åt alla håll. Så knastrar det i gräset bakom kuren, och något kommer in. Där står en räv med huvudet på sned och svansen tungt mot marken. Räven kommer in i busskuren. Det borde den inte göra, och det vet Anna. Räven talar med Annas röst, och det är något med den som är väldigt bekant. Räven är Anna. Tur att de är två och att det inte behövs annat än att vänta. Anna hör sin egen andning och räven andas i samma takt. När Anna förstår att räven är hon, börjar hon gråta. Sedan går de tillsammans längs vägen.

Jag får aldrig riktigt sagan att flyga och jag har somnat två gånger medan jag pratade. Jag hoppas att du sover nu, kära Somna. Nästa vecka är det dags igen. Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.