Vi försöker följa upp två framgångspoddar med ett tredje, ganska dåligt avsnitt. Vi spelar in när barnen sover för att få flow, får press istället och överväger att sluta innan vi ens börjat. Det blir ett avsnitt om andra slut, via Jujutsu Kaisen, bråk om bra och dåliga avslut och anklagelser om att Emilia inte sett Harry Potter, Star Wars eller Sagan om ringen. Emilia hatar ordet brotherhood, minns Game of Thrones fel och tycker det är rimligt att veta vad huvudpersonen heter efter femtio avsnitt. Joel beskriver sin idealfilm. Vi blir oense.

Vi konstaterar att motsatsen till opera är Bingolotto, pratar om traumatiska författardödsfall, Emilias tre månader som säljare och varför tv-tittande blivit ett pågående sömnexperiment. Vi blandar ihop vems röst som är vems, räknar karaktärer, och inser att Emilia inte längre kan njuta av att kolla på en serie för att hon måste kontrollera om Joel har somnat var femte minut.

Vi har fått vår första sponsor, fastnar i ett tandtrådsmysterium som engagerat två pizzaätande poliser från Blekinge, försöker hitta verbet för att använda tandtråd och undrar om tandvård är en privat aktivitet. Det glider över i mp3-spelare, algoritmhygien, musikelitism, shuffle, mormoner, Amish och "musik" från ett sommarjobb Emilia var för gammal för.

Till slut är vi två övertrötta föräldrar med tråd i örat, för lite sömn och för många sidospår. Samtalet tar den enda möjliga vägen: rakt in på bajs-spåret.